Maten spelade en stor betydelse i Strindbergs liv och diktning. Under 1900-talets första decennium var det periodvis en hel del kontroverser med olika hushållerskor som än lagade svart svinmat (soja!) eller annan oaptitlig (enligt Stbg.) mat.I diktningen återkommer matmotiven t.ex. i Pelikanen, Svarta Fanor m.fl. verk. I Pelikanen finns ett egenartat porträtt av en moder som svälter sina barn och själv är fet och som sugit i såsen och musten i köttet, grädden på mjölken osv . När hon steker en ripa i tre timmar så att all saft och doft går ur den i såsen så slukar hon själv i sig den kraftfulla såsen . För att förfalska och dölja den urkokta maten tar hon till soja och kajennpeppar . Barnen hämnas med att ge henne havregrynsgröt med blå avskummad mjölk som de själva är uppväxta på.
Strindberg ansåg för övrigt att den enda gången mannen fick äta sig mätt var på julaftonen - då fick männen nämligen gå in i köken och själv doppa i grytan med det kraftiga buljongen helt intakt. Det är mot denna bakgrund som männen är svaga och maktlösa - såtillvida de inte äter ute enligt Strindberg. I pelikanens slutscen står det: " Det är som på julafton när vi fick äta i köket och doppa i grytan den enda dag vi kunde bli mätta som pappa sa...."År 1907 påpekar Strindberg att han fick byta sex tjänare på 40 dagar den ena sämre än den andra . När han skulle sköta sig själv säger han: "jag åt svart svinmat ur en hämtare - med ett ord allt bittert livet äger måste jag lida, utan att jag förstod orsaken" Den svarta maten var färgad av soja - och när han lämnar in manuskriptet av Spöksonaten påpekar han i ett brev: " Obs ! Glöm icke sojaflaskan, koloriten som jag lidit av i trettio dagar; ätit färgat vatten!"
Att sitta till bords i Spöksonaten var inte heller så trevligt. En spöksupé där samma människor drack te och åt småkakor : " alla på en gång så det låter som råttor i ett vindskontor" En vanlig tebjudning där några bekanta träffas som de har gjort de senaste 20 åren, alltid samma människor som säger detsamma eller tiger för att de ska slippa skämmas . "
Ännu värre är det i Svarta fanor, där Strindberg skriver om en spökdiné med hetsning hos professor Stenkåhl: "Innan soppan kom fram, blev det tyst som vanligt , och sexton högerhänder syntes rulla brödkulor, så att bordet liknade en ebbstrand med krälande krabbor. Så kom soppan och nu såg man sexton kranier ligga framstupa, de flesta verkligen dolikocefala, några svarta ,andra bruna, några vita och bara som badandes bakdelar. Alla soppätare tycktes spegla sig i de djupa tallrikarne, eller dölja sina ansikten för att slippa visa sina själsspeglarne, eller göra böner på varandras ofärd, ty de voro alla fiender och hade endast kommit därför att de icke vågade utebli"
