Strindberg led av hundskräck för att inte säga hundhat. I ”Ensam” skriver han om att han inte förstår hur människor kan ge ”tillgivenhet och omsorgskänslor till en djursjäl, då det finns människor att offra på och ett så orent djur som hunden vilkens hela tillvaro går ut på att orena”I "En dåres försvarstal” är det hustruns (Siri von Essen) hund, som driver Stridberg till raseri. Efter några veckor i det nya äktenskapet börjar det! Hunden - en King Charles ras - hade medföljt från Siris förra äktenskap och den skällde så fort Strindberg kom in i hemmet. Dels tyckte han inte om hundar dels blev han påmind om Siris förra äktenskap.
Hunden hade en dag ”orenat” inne på salsmattan och Strindberg tar hunden i upptuktelse. Varpå han direkt blir anklagad av Siri för att vara djurplågare och slog oskyldiga djur. Siri grät och sa sig vara rädd fören så elak människa. Hunden fortsatte att orena på den dyra mattan.
Det var hårda tider och familjen Essen/Strindberg lagade ingen varm mat på kvällarna för att slippa tända i spisen. När han kommer hem en dag står jungfrun (som de hade råd med) och stekte kalvkotletter på den nu uppvärmda spisen. Han frågade vem som skulle ha dessa kotletter och fick svaret att hunden skulle få dem!
När Siri kom hem blev det naturligtvis gräl om detta och hon låste in sig i rummet med hunden tillsammans med en äldre kvinnlig vän. Dessa två kvinnor dyrkade hunden och prydde den med ett blått band om halsen samtidig som de beklagade ondskan som fanns hos människorna – representerad av Stridberg. Varje lördag tände Siri spisen, för nu skulle hunden badas!
När Stridberg en dag fick bara fick seniga köttslamsor på sin tallrik frågade han jungfrun var det fina bitarna hade tagit vägen – han hade sett köttet och visste att det var av god kvalitet. Jungfrun svarade att hunden hade fått de bästa bitarna för det hade Siri gett order om! Siri börjad gråta och kastade sig på sängen och sa allt var ett missförstånd. Läkare fick tillkallas för att undersöka Siri. Efteråt sa hon att hon skulle dö om dessa uppträdanden skulle fortsätta. Strindberg försökte blidka henne med att klia hunden på ryggen och då blev Siri lycklig igen. Därefter kunde hunden smutsa ned oskenerat överallt och Strindberg höll inne med sin vrede.
En dag var hunden borta och Siri i upplösning. Strindberg försökte trösta och säga att det bara var en hund så fick han svaret – om du älskar mig måste du också älska min hund.
Man sökte efter hunden med droska och hos polisstationer och till sist hittade man den. Siri anordnade en stor fest med sina vänner för att fira att man hittat hunden. Nu förklara Strindberg krig och till sist gav sig hustrun med på att man skulle döda hunden. Men inte med en gång utan det dröjde änne en lång tid innan man verkställde beslutet. Siri Åker in till staden för att döda hunden och kommer tillbaka med den döda hunden i en låda och för nu skall den begravas. Strindberg fixar fram en kista och hundens jordfästningen sker med andakt där hustrun bad till den gode Guden för offret och för mördaren!Vad som är sant i denna berättelse som bygger på den själbiografiska romanen ”En dåres försvarstal ” vet jag inte och Siri von Essen hade säkert en annan minnesbild än Strindberg.
Men en sak är säker: Strindberg tyckte inte om hundar!
